Hur blir man uppfinnare?

Hur blir man uppfinnare? En intervju med min morfar Vincent Andersson som publicerades i Smålandsposten nr 49 lördagen den 28 februari 1987.

Hur blir man uppfinnare?

Det vet Vincent Andersson som löst många svåra gåtor
Källa: artikel från Smålandsposten nr 49 lördagen den 28 februari 1987.

Artikel: ”Hur blir man uppfinnare” publicerad i Smålandsposten nr 49 lördagen den 28 februari 1987.

Uppfinnare, hur blir man det? Fråga Vincent Andersson, 67, i Virestad. Hela sitt vuxna liv har han sysslat med mekaniska ting. Och framgångar har han haft med sina konstruktioner. En av höjdpunkterna i hans liv var när han ur statsminister Tage Erlanders hand mottog pris på Elmiautställningen i Jönköping.

– Hur blir man uppfinnare? Ja, det är nog något man fått medfött, en drift att lösa problem. En uppfinning har alltid ett förspel. Man kan ju inte bara säga till sig själv: nu skall jag göra en uppfinning.

– Istället är det så att man upptäcker eller ställs inför ett behov som ingen annan uppfyllt förut eller något som inte lösts på ett acceptabelt sätt tidigare. Klarar man uppgiften har man gjort en uppfinning, förklarar Vincent Andersson.

Och det är just vad han har lyckats med upprepade gånger. Hans första framgång blev en stenröjningsmaskin, som han byggde första exemplaret av redan 1942. Den maskinen resulterade i hans första patent. Maskinen såldes bl.a. till Finland.

Den stenröjningsmaskin Vincent Andersson konstruerade 1947 kan te sig ålderdomlig idag. Men konstruktionen stod sig i 25 år som en effektiv maskin för tunga lyft. (Vincents egen bild)

Med sin stenröjningsmaskin startade Vincent sin rörelse för stenröjning av åkrar runt om i Skåne och Småland. Det är åtskilliga tunnland åkermark han gjort stenfri under de 25 år han drev denna verksamhet.

Stenröjning var något som inte kunde ske på vintern. Då tillverkade han i stället skogskranar för traktormontering. Naturligtvis var det egen konstruktion.

Vincent Andersson visar det senaste exemplaret av den varmluftskamin han konstruerat.

Pris för stocksax
Just arbetsredskap och verktyg för lantbruksbehov har intresserat Vincent. Följaktligen var det en helt ny stocksax, som gav honom stor uppmärksamhet på Elmiautställningen 1964. Att han fick mottaga priset av statsminister Tage Erlander gav extra festivitas åt framgången.

Hur finner du lösningen på ett problem?

– Ibland går det inte att finna svaret genast. Ibland är det bäst att sova på saken och låta det undermedvetna arbeta. Så blev min gödselpump till.

– Flera timmar diskuterade jag en detalj med Osby pumpindustri, som skulle tillverka den. Vi kom inte på lösningen. Jag åkte hem och sov på saken.

– När jag vaknade på morgonen hade jag svaret och ringde tillverkaren. Jaså, var det så enkelt blev kommentaren!
Sedan 20 år har Vincent alltså patent på gödselumpen. Den tillverkas alltjämt, numera av Nybergs i Möllekulla.

– Behovet av en gödselpump uppstod när man började övergå till svamutgödsling i ladugårdarna. Ingen trodde att det skulle gå att bygga en pump, som klarade tjockflytande massa blandat med halm. Men jag lyckades genom att kombinera pumpen med en inbyggd kniv, berättar Vincent.

En visionär
En uppfinnare är en visionär i sig genom att pröva nya lösningar. Och visionär var Vincent när han byggde en grävmaskin. Den gjordes vid Möckelns hissfabrik. Vincent ville göra maskinen med hydrauliska rörelsefunktioner. Ingen trodde det skulle fungera. Nu byggs alla grävmaskiner med hydraulik!
När oljekrisen kom och intresset för vedeldning väcktes igen var Vincent tidigt framme med en vedsnål varmluftskamin med självcirkulation. Den tillverkar han alltjämt och brukarna har bara lovord för dess effektivitet.

– Jag har försett kaminen med extra draghål i överdelen av brännkammaren. Det innebär att förbränningen blir total och inga oförbrända gaser drar ut i skorstenen, säger Vincent.
Säg den uppfinnare som aldrig försökt sig på en perpetuum mobile, en evighetsmaskin. Redan som pojke hade Vincent vissa idéer om en sådan maskin. Även senare i livet har han lekt med problemet och gjort någon modell.

– Men som alla andra har jag misslyckats. Man måste nog böja sig för naturlagar som lägger hinder i vägen, konstaterar Vincent Andersson.

Text och foto: Nils Elovsson
Publicerad med tillstånd från Nils Elovsson. Nils bildbank är donerad till Älmhults Kommun.

2019-09-21 telefonintervju med Nils Elovsson som skrivit artikeln om morfar
Jag fick tag på den nu 90-årige Nils och frågade om han minns intervjun med morfar. Och han minns mycket väl hur de sittandes i köket samtalade om uppfinningarna. Nils var fascinerad över hur speciell morfar var som kunde utnyttja sina idéer och leva på dem. Jag tackade honom för den fina artikeln som gett mig massor av information om morfars liv. Jag hade t.ex. ingen aning om att han arbetade hela 25 år med att dra sten själv. Jag trodde han i stort sett ”bara” hade byggt stenvagnarna men inser ju nu att han måste ha använt mycket av sin egna erfarenhet för att få vagnen så som han själv ville att den skulle fungera optimalt. Nils blev glad och sade att det inte händer så ofta att man får beröm för en artikel så här långt efteråt!

2019-09-24 telefonintervju med Sten-Tage
Jag hittade en artikel om Tage Ohlsson som också kört stenvagn och som precis fyllt 100 år. Det betyder att han är född samma år som min morfar! Jag ringde Tage och frågade om han kände till min morfar. Men nej, han verkade mer österut åt Kalmar/Blekinge. Tage var smed och har byggt 2 vagnar. Han kallade dem bara kort och gott Stenvagnar men med lite fantasi kan man kalla dem Skruvemålavagnen eftersom det var där han verkade. Det var oftast Tage som körde vagnen. Det var någon annan som borrade med en Atlas Copco tryckluftsborr. När stenen var bärgad fick bönderna själva fylla igen hålen med jord. När jag frågade hur det är att vara 100 år svarade Tage att ”det är egendomligt – det är för lång tid”.
Pratade också med hans söner Pelle och Torbjörn som berättar att vagnarna byggdes från delar från Ökenkriget i Norra Afrika 1940-1943. Det var en skrothandlare i Blekinge som köpte skrot och på den vägen hamnade fordonen i Sverige. De var fyrhjulsdrivna och svårkörda; ungefär som en traktor utan servo. Man var 3 personer; en som körde och skötte mekaniken, en som borrade och en som satte fast dobbarna, slog i kilen, fällde ut stödbenen. Det sista skötte sönerna Pelle och Torbjörn. Tage var smed och gjorde sina egna dobbar. Man borrade hål i stenen någon decimeter med en Atlas Copco tryckluftsborr (som drevs av en lastbilsmotor) och satte i dobben. Sedan slog man ner en liten kil. Sedan kunde man lyfta flera ton vilket är obegripligt egentligen. När stenen var uppe knackade man till kilen och kunde återanvända dobben.

Tillbaka till artikeln om min morfar Vincent Andersson och Stenröjningsvagnen.

Stenröjningsvagn, Vincent Andersson